Underbara väder!

Första dagen på julledigheten och vädret kunde omöjligt vara bättre! Jag stormtrivs verkligen i snön!
I morse blev det en tidig uteritt med prinsessan Leja och min ständiga vapendragare, Lego. I 4 dm. pudersnö, ca 7 minusgrader, soluppgång, ledig och i full galopp tillsammans med 2 av mina älskade djur kan man inte annat än le.

Väl hemma igen kunde jag inte hålla mig inne längre än ett par timmar. Sen ville min kropp bara ut och lapa sol och vila ögonen på den bländande vackra snön. Så jag och Lego drog på oss termobyxor, vantar och mössa och gick ner till Måsnaren för att njuta av härligheten en stund till.
Kameran fick följa med, men det var inte lätt att ta kort på en gummiboll som inte kunde hålla sig från att skutta som en vilde i snön <3


Lego, du syns knappt!


Jag har hittat snömonstret!


Prinsen!


Är du kaxig eller, Lego?


Lego, 1,5 år och vacker som få <3




Jag ser det snöar, jag ser det snöar...

...det var väl roligt HURRA!!!!
Shit vad härligt det känns att vintern äntligen har kommit på riktigt. Lite mindre geggigt i hagarna och mycket ljusare om kvällarna. Hoppas bara att den får ligga kvar nu för något slasst vill jag inte veta av. Om det ändå ska envisas med att bli vinter varje år så ska ta mej tusan vara snö också =)



Någon som vill åka pulka i helgen? Eller varför inte ta en långpromenad och riktigt pullsa i snön!

Tredje advent.

Nu närmar sig julen med stormsteg och äntligen börjar det eviga regndropparna omvandlar till stämmningsfulla snöflingor.

Förra onsdagen var vi med Indra på Strömsholm för att förvissa oss om att hennes akuta hälta på vänster fram i fredags berodde på hovbölden som fortfarande inte har gett upp hoppet. Och vissa var det så. Hovslagaren var övertygad om att ett tramp på en vass sten eller likande mycket väl kunde vara orsaken till att en liten inflamation i bölden blossat upp på nytt. Men han tyckte inte vi skulle öppna den då vi inte med säkerhet kunde säga exakt var den sitter. Så det är helt enkelt bara att vänta ut den. Indra var dessutom hur fräsch som helst när vi var där. Visade inga som helst tecken på hälta. När vi ändå var på plats passade vi på att göra ett böjprov för att stämma av läget lite extra så här efter tävlingssesången och tro det eller ej men Indra, snart 14 år gammal, hade inte en enda grads hälta någonstans! Rätt otroligt må jag säga!!!
Sen var hon visserligen akut halt igen i torsdags och dessutom svullen i vänsterfram...
Jag sliter igen mitt hår (som börjar bli rätt tunt nu) av frustration. Jag blir inte klok på det här med hästar.
Enligt rapport från mamma igår så ser svullnaden mycket bättre ut och hältan är borta så idag ska vi ge oss ut på en liten skrittrunda mörkret. Troligen kommer Aldals Drottning nu att få gå med senskydd på sig för att förhindra aventuella skador framöver. Det är i alla fall värt ett försök.

Övriga Team medlemmar längtar nu efter julledigheten som väntar och en behövlig avkoppling. Med ett, förhoppningsvis, något lägre tempo än vanligt.
Men än är det mer än en vecka kvar och det är, som sig bör, massor att stå i. De sista klapparna ska inhandlas, sillen ska läggas in, whiskyosten ska provsmakas, det ska städas och pysslas innan vi i lugn och ro får sjunka ner i soffan med en mugg glögg i handen och bara vara. Men det är ju precis det här som gör julen till årets mysigaste högtid =)

Hästlivet.

Hästlivet slutar aldrig överaska mig med sina snabba vändningar mellan hopp och förtvivlan.
I torsdags gick Indra fantastiskt bra och gjorde galoppombyten i varannan som om hon aldrig gjort annat. I går var hon så halt på vänster fram att hon knappt kunde lyfta höger fram och lägga vikten på vänster när Sverker (equiterapeften) var på besök. Jag förstår ingeting. Kan det vara hovbölden som ger sig till känna igen eller är det här något helt nytt fenomen? 
Nu finns det inte längre någon anledning att vänta så på onsdag bär det va till Strömsholm.

(+ +¨åååå¨åååå+å+åå+´+´+++å Lego ville också skiva lite. Måste vara nått som luktar gått i å trakten <3 )

Leja däremot ar helt fri från krämpor. Skönt det i alla fall. Hon är ju fortfarande så ung så det skulle vara mycket allarmerade om hon hade haft ont.

I tisdags var vi och hälsade på Lexander. När jag först klev in i stallet känndes det inte alls självklart vilken av häst som var mig. Jag kände helt enkelt inte igen honom =(
Han har tappat alla sina undebara muskler och sin hållning. Manen är så lång så lång och hela hans kopp var täckt av lera. Har nog gått ner en hel del i vikt också, inget han lider av men allt tillsammans gör att han knappt går att känna igen. Han ser ut som den 2-åriga Lexander jag för ungefär 7 år sedan började rida in...
Många stilla tårar har fallit sedan i tisdags och smärtan och saknaden av min tävlingshäst, Lexander, har åter intagit mig. Att han måste hem är uppenbart. Frågan är bara hur lång tid det kommer ta innan det blir möjligt...

RSS 2.0