Lexander är hemma!

Nu har det snart gått en vecka sen en av de värsta dagarna i mitt liv utspelade sig. Vi börjar nu alla att landa i det som hände och försöka tänka på allt vi gjorde bra den där dagen. Tures matte har tagit sig ut till stallet för att andas hästluften igen och det gick faktiskt.

 

Men det har hänt en del andra saker som jag inte mäktat med att skriva om. Lexander trampar sedan i lördags åter på Aldals mark och det känns otroligt sköt. Han kom hem sent på kvällen med päls som en grizzlybjörn, lera upp till magen, svansen i dreads av lera, pannluggen ner över halva nosryggen och en man på över en halv meter.  Men nog är han sig lik alltid. Biter på allt, inget kan hänga så att han når det för då ligger det snart på golvet. Han bufflar och krånglar, drar in det delade vattenkaret i sin hage och rycker tyglarna ur händerna på mig. Han är hur jobbig som helst och alldeles underbar! Efter att med omedelbar verkan tvättat svansen, klippt av man och pannlugg blev han sig än mer lik. Jag har saknat honom så mycket. Även om det jag egentligen saknar allra mest, nämligen att åter åka på hopptävlingar tillsammans, inte kommer att bli aktuellt igen finner jag ändå någon form av tröst i att åter få sitta på hans rygg. Jag kan fortfarande känna känslan vi hade innan…

 

Hittills är nog 2007 det tävlingsår jag helst skulle vilja uppleva igen. Den självsäkerhet jag kände tillsammans med Lexander på hoppbanan var fantastisk. Men det kommer inte att bli så igen och det gnager i mig, jag saknar hopptävlingarna mer än jag vill erkänna.

 


Idag.

Idag är en sorgens dag. Idag har det hänt som man som hästägera fruktar allra mest. Idag har vi kämpat både fysiskt och psykiskt för att fatta de bästa besluten. Idag har vi turats om att vara starka när andra varit svaga. Idag har vi lämnat över vår inackordering, True Pleasure "Ture",  till de evigt gröna ängarna.

Efter att, helt odramatiskt, fall i hagen var det för oss helt omöjligt att åter få vår vän på benen igen. Vi kämpade, vi stöttade, vi peppade, vi tröstade, vi gjorde allt som stod i vår makt, men tillslut var vi tvungna att ge upp. En underbar vän kom ut och hjälpte oss släppa Ture fri. Helt utan motstånd och utan tecken på lidande slappnade han äntligen av och blev helt lugn. Jag är denna vän evigt tacksam för att han släppte allt och kom så fort det var möjligt.
När Ture lämnat oss kunde min vän konstatera ett omfattande benbrott på lårbenet, så även om vi hade fått Ture på benen hade hans liv inte gått att rädda. Det fanns absolut inget vi hade kunnat göra annorlunda.
Det är precis det som just nu är viktigt för mig att tänka på " vi hade absolut inte kunnat gjort något annorlunda". Skuldkänslor börjar komma och ett överflöd med "tänk om..." och "vi hade kanske..." tankar. Men NEJ, vi hade absolut inte kunnat gjort något annorlunda.

Tomheten är total och smärtan kommer finnas kvar länge. Men Tures ägare fattade det absolut svåraste beslutet man som djurägare kan göra och vi stöttar henne till fullo. Hon är en förebild för alla djurägare som bär ansvaret, att när den dagen kommer. göra det som är bäst för sin vän.

Ture var alltid vänlig, levnadsglad och full av energi Det är också så vi alltid kommer minnas honom.

Svullna ben.

Igår när jag kom till stallet upptäckta jag snart att Leja svullen, inte i ett ben och inte i två ben utan alla fyra benen! Aldrig varit med om nått liknande och gissa om jag blev orolig. In i ridhuset och longera fina tjejen. Efter några ruscher med bocksprång av glädje fick jag till slut ner henne i trav och kunde konstatera att där inte fanns någon hälta i alla fall. Red sen några varv för att verkligen övertyga mig om att hon inte var oren och kunde fortfarande inte hitta något konstigt.
Idag fick Leja prinsessan motionera på töm och även idag såg hon helt ok ut. Var dessutom mindre svullen än igår. Havren är nu bortplockad så det tar väl ett par dagar innan vi märker någon effekt.


Indra har skött sig exemplariskt idag. Red igenom S:t George programmet och det gick riktigt bra. Piruetterna gör hin så fint nu. På lördag är det dags för en tur till Emma igen och den här gången är det Indra som får hänga med. Ska bli kul att "visa upp" henne. Det var ett tag sen Emma såg henne nu.

Nej nu är det soffmys som gäller, med te och mangosorbet.

Sverkers dom.

Då har Sverker varit och känt på mina tjejer. Han är så otroligt proffsig. Efter bara ett par minuter med händerna utefter hästens kropp vet han precis vad som behöver göras och hur han ska ordna det. Båda tjejerna fick ett gäng nålar var som fick "mogna" medan han satte sig ner på en pall och kärleksfullt berättade allt om sin dotter och hennes fotbollskarriär för mig. Hon måste verkligen betyda allt för honom.

När nålarna gjort sitt knäckte han det som satt fast och Leja som aldrig varit med om någon liknande såg närmast förnärmad ut när han drog i henne.

Resultatet blev tillslut;

Leja: Nackspärr höger sida, stel i höger bog och roterat bäcken åt vänster. Inte konstigt att det är svårt att ställa när hon har nackspärr!

Indra: Höger höftknöl skjuten framåt och stel i vänster bog. Inga stora saker som hon har ont av nu men om man väntar kommer problemen så småningom.

Nu ska det vilas till på onsdag och sen ska det ridas som vanligt.

Dagens träning.

Dagens agilityträning gick riktigt bra. Lego hade bra driv och gungan börjar äntligen lossna, igen. Dagen övningar såg ut som följer.





Har ringt till Sverker också och han kommer imorgon för att titta igenom båda tjejerna.

Blickar framåt.

Jag undrar vad jag ska göra för att bli mer motiverad att skriva här på bloggen. Det är ju inte bara för er som läser det jag skriver som jag gör det, utan för att det är fantastiskt kul att själv gå tillbaka och friska upp minnet emellanåt. En anledning till att jag uppdaterar på tok för sällan tror jag är för att jag inte har några bilder att dela med mig av. Blir så tråkigt med bara en massa text. Hoppas att det kommer bli ändring på det när jag väl får min Iphone4. Då blir det mycket lättare att ha tillgång till en hyfsad kamera och smidigare att få in bilderna här.

Jag tänker inte lägga ner massa energi på att återberätta allt som hänt sen sist utan nöjer mig med en lägesrapport och sen blickar vi framåt.

Indra, sköter sig riktigt bra just nu. Piruetterna sitter riktigt bra och hon känns stark. Tävlingsäsongen för henne får gärna börja NU!

Leja, har gått kalasfint under julen men sen en vecka tillbaka har det hänt något. Hon travar inge vidare, har svårt att ställa höger och är mer eller mindre omöjlig att rida i låg form. Hon är inte på något sått halt utan känns spänd och stel i kroppen. Sverker kommer ut i nästa vecka och känner igenom henne.

Lexander! Det var inte igår jag nämnde hans namn här på bloggen, men nu är det snart dags för honom att komma hem igen. Den 29 januari kliver han åter in i stallet på Aldal. Hans uppgift under våren kommer bli lättare ridning ute i skog och mark för att åter bygga upp muskler och kondition. Sen får framtiden visa vad det kommer leda till. Det känns i alla fall jätteskönt att åter få honom under uppsikt, jag har saknat honom massor och tjatat, i ungefär ett år, på att få hem honom igen.

Lego, är som Lego brukar. Bråkig, busig, lagom olydig och alldeles underbar <3 Idag står det agilityträning på hans schema.

RSS 2.0