Hösten kommer.

Hösten kommer krypande och mörkret faller snabbare och snabbare. Men så länge höstvädret håller sig som det har gjort hittills har jag faktiskt inget emot just hösten i sig. Har varit ute i skogen och plockat på mig lite av det som erbjuds i svampväg och det vill inte säga lite! Trattkantarellerna går just nu att skörda i massor och hur underbart är det inte med svampstuvning på omeletten?! Mumma!
Hästarna sköter sig bra just nu och av Lindas rapporter från Linköping att döma gäller även detta Lexander. Känns så bra att hon tar så väl hand om honom där nere och att dom trivs med varandra.
I helgen vankas det tävling igen. Den här gången är det Indra som får följa med. Närmare bestämt till Gnesta för att gå en MsvA:1. Hon är ju som ni vet till salu men jag vill ändå tävla henne tills hon blir såld. Dels för att hålla min motivation till träning uppe och dels för att jag vill sälja henne med färska tävlingsresultat. Vädret ser ut att bli toppen till helgen så det kommer nog bli en trivsam vistelse på Wisbohammar.

Lena Pettersson - Indra
Indra och jag på Wisbohammar tror det är 2007.


Officiell debut!

I lördags gjorde Lego och jag debut på officiellmark i agility på Stängnäs lokala kennelklubb. En härlig dag med trevligt sällskap och strålande sol. Lego var på toppenhumör och visade sig från sin bästa sida. Resultatet blev 2 nollade lopp och en 5:e plats i agilityklassen och en 6:e plats i hoppklassen. Min fina prins <3
Pinnarna var dock en bit bort då vi inte riktigt hann i mål innan referenstiden passerat. Men nu kommer fokus ligga på slalomet och när det sitter bättre kommer förhoppningsvis pinnarna börja ramla in. Det var så kul och jag önskar att vi var i början av tävlingssäsongen och hade massa tävlingar framför oss och inte tvärtom. Men träning ger färdighet så i vår kommer vi istället att vara farliga =)



Prinsen med sin allra första agilityrosett!


Smalare häst = mer energi?

Som ett steg i att ändra Lejas inställning till träning och tävling vill jag få henne mer energisk, mer explosiv. Hon har en fantastisk förmåga att tillgodogöra sig maten hon får. Likt en irländs ponny sväller hon upp bara hon ser gräs eller foderhinken. Hon skulle utan problem leva gott bland gotlansrussen i deras skogshage på Lojstahed. Och det är klart att det är ju inte så lätt att vara explovis med alla dessa extra kilon att bära på.
Men hur bär man sig då åt när man å ena sidan vill ge henne all mat som finns i hela foderkammaren för att få i henne all tänkbar energi och å andra sidan vill svälta henne så att hon blir mager som en kapplöpningshäst? Jag har aldrig varit en förespråkare för att proppa i hästarna kopiösa mängder kraftfoder och spannmål så jag tror nog på den senare teorin, som jag fick av en god vän. Hitta ett kraftfoder med rätt högt energi innehåll, ge lite av det och fodra henne i stort sätt bara med hö. Det kommer inte bli lätt att få henne smal men det måste gå. Nu har vi ju snart årstiden på vår sida när gräset försvinner, då blir det lättare att reglera hennes matintag.

Det är sannerligen inte lätt det här...


KRAFFT SPORT








Positiv medicin till Leja

Ja Lejas medicin och ledord genom all ridning nu mera heter positiv! Vi har hamnat i någon form av ond cirkel när det gäller programridning och Leja reagerar på sämsta tänkbara sätt, nämligen genom att sluta bjuda helt.
Så nu är det positiv energi, beröm i massor som gäller och programridning varje dag. Hon ska inte kunna missa hur skoj det är att visa upp sig i ett dressyrprogram och det är min uppgift att hon känner det. Hittills har den "nya" ridningen gått riktigt bra och jag har redan börjat märka en attitydsförändring hos damen. Varje skänkel som resulterar i en reaktion bakifrån och fram ger en regäl dos beröm.

Igår var det tävling och den positiva energin fick självklart följa med. Den här gången hade skänkeln ett värde även inne på banan vilket gjorde mig mycket glad. Dock vågar jag inte samla upp all energi jag lyckas skapa i rädla för att den ska försvinna, så domaren tyckte istället att hela travprogrammet var springit så poängen blev låga 58%. Lite väl snålt tycker jag men domaren vet ju inte om vårt problem och förstår därför inte heller varför jag driver henne till det höga tempot. Man måste börja med en förändring i någon ända och nu har vi gjort det. Jag tyckte att tävlingen var ett fall framåt och, kanske inte nästa gång, men snart kommer jag säkert våga samla upp energin och göra något riktigt bra av den.


RSS 2.0